Finland och invandringen

Föreningens insändare

I fråga om flykting-, invandrings- och integrationspolitik visar finländare en allmän ovilja till att lära sig något av historien.

Finland, som varit ett litet område i zonen mellan två geopolitiska stormakter, utsatt för elementens raseri, har gång efter annan förhärjats av krig och ställts inför hungersnöd. Vad gjorde man? Man flydde för sitt liv, lämnade allt för att alls kunna behålla livet. Andra länder öppnade sina armar för de flyende.

Finland har varit ett fattigt land där möjligheterna till utkomst har varit små och barnaskarorna stora. Vad gjorde man? Man lämnade landet för att söka sig arbete där det fanns, arbeten som ingen annan ville göra. Finländare högg timmer, byggde järnvägar, smälte metall, skickade hem den lön de kunde spara till tacksamma föräldrar som överlevde på sina barns arbete i främmande land. De skrev brev hem om sina liv – allt kanske inte var sant, men de inspirerade andra att våga ta risken. När de kom hem – om de kom hem – betraktades de som hjältar. De som hade vågat allt för att ge sina familjer drägliga levnads­möjligheter för att det inte fanns sådana i hemlandet.

Det här är den historia finländarna inte vill se i ögonen. I nådens år 2012 hör Finland till världens rikaste länder. Men när man väl har nått så långt, då stänger man både ögon, öron och gränser för omvärlden. Andra människor ska minsann förvägras rätten till fri rörlighet och till arbete. De ska absolut inte få skicka pengar till sina familjer. Absolut inte ska de få ta hit sina släktingar. I stället gör man fromma utfästelser om att man ska lindra nöden där den finns, fast dessa föresatser i praktiken inte syns så mycket i statsbudgeten.

Vi erkänner att SDP fortfarande har en bit kvar på vägen att gå, men vi anser att partiets invandringspolitiska arbetsgrupps rapport är en bra grund att arbeta vidare på. Vi vill efterlysa ett offentligt diskussionsklimat med upplysning och självinsikt, där det inte är den som ropar högst eller är bäst på att vädja till människans lägsta känslor, som slutligen står som vinnare i debatten.

Elisabeth Kronqvist, februari 2012