Två aspekter på kvinnoliv

Ordförandes tankar

För några veckor sedan hörde jag en kanonbra definition på modern europeisk feminism. I Skavlans talkshow sade den brittiska journalisten och författaren Caitlin Moran ungefär så här: Du är feminist om du tycker att det är normalt att flickor går i skola, att kvinnor jobbar och röstar i val, att kvinnor inte står under en makes eller brors förmyndarskap. Feminism idag handlar inte om att hata män, inte om foträta skor kontra högklackat, feminism är ingen plikt, utan en självklarhet. Så enkelt, men ändå inte.

Naturligtvis finns det ännu mycket kvar att göra innan kvinnor och män lever under jämlika villkor. Kvinnors lön är fortfarande cirka 80 procent av männens, kvinnor definieras oftare än män via sitt utseende, i spelet mellan man och kvinna förväntas kvinnan vara den passiva parten som väntar på att bli erövrad. En ensam kvinna som promenerar hem en mörk vinterkväll är mycket mera sårbar än en ensam man i samma situation.

Det finns förvisso kvinnor idag som verkar i maktens korridorer, men det finns ännu fler kvinnor som på möten och sammanträden förväntas sitta tysta och söta och föra protokoll medan männen svingar ordförandeklubban.

Det ovan sagda gäller för kvinnor i västvärlden och Europa. I fredstid är det ändå nästan normalt för kvinnor att få leva utan ständiga hot om våld och övergrepp. Den andra aspekten på kvinnoliv är, att i vissa delar av världen kan livet vara så skoningslöst mot kvinnor, att de helt enkelt tvingas välja bort männen. Hannah Rubinstein skriver i Arbetarbladet om en by i Kenya, en by som blivit en fristad för kvinnor utsatta för mäns övervåld och sitt samhälles kränkningar. Mycket läsvärt! Se länken Umoja, byn där inga män är välkomna.

Karita Blom

 

Kommentoi